Download Selected (0)Download All
Det är mestadels kvinnor i publiken. Det är viktigt att poängtera. (Det är ju ingen riktigt publik om det inte är rätt många män också eller vad menas) Om en man står på scenen behöver man aldrig definiera publiken. Kvinnor har nämligen alltid jämfört sig med människor. Män och kvinnor. För att inte göra intrång i mannens luftrum så spelar alltid en kvinna i sin egen värld. I ett parallellt universum. På sin egen plan. Inte för att hon själv har valt att ha det så. Utan för att hon ”inte är lika bra” som han ofta säger eller för att hon är bättre, som Nilla Fisher sa. Det senare pratar man inte om högt. Det senare är mer på ett omedvetet plan. En stor genomgående rädsla i honom. Ett hot. Män jämför sig med män. Män är människor. Kvinnor är kvinnor. Inte riktigt människor. Inte nått värt att jämföra sig med. Det är Damfotboll. Kvinnohumor. Tjejsnack. Inget de förstår. Inget de känner igen. Inget de intresserar sig för. Inget de behöver. Inget de kan lära sig av? -Nej, jag har inte hängt med i ” det där” Det är en man på scenen. En skön kille som lirar på planen. Det är humor. Det är riktig fotboll. Mest män-i-skor i publiken. I politiken. På scenen och på planen. Utgångspunkten. Inget vi ens behöver poängtera. Vi är så jävla långt efter. Pinsamt. Skrattretande. Denna oförmåga att se mönstret. Detta är verkligen något vi kan skriva om. I flera hundra år. Pjäser. Tv-serier, ståuppkomik, biografier. Verk av alla de slag. Före och efter uppvaknandet. Det kollektiva. Berätta för våra barnbarn hur det var på den tiden när vi blev ignorerade av dem som behövde vår hjälp mest. Dem som vi också försökte hjälpa förstå hur vi känt och känner. Hjälpa förstå sig själva. Av dem som vi gång på gång bjuder in till vårt rum. Av dom som aldrig kommer. #tändallaljus @silvanaimam @helenabergstromnutley 🔦#nomorefuckstogive (inte alla män)
Download